Ibland går allting inte riktit som man tänkt sig. En sån dag är idag.
Jag vaknade morgontrött som vanligt, låg o drog mig i sängen en stund innan jag lyckades stiga upp. Klädde på mig, åt och satte mig för att titta på tv. Klockan närmade sig 9:o och det var dags att bege sig mot skolan. Jag satte mig i bilen och körde iväg.
Plötsligt har jag en pipande brandbil bakom mig. Jag får panik. Ser det gula trafikljuset framför mig. Men försent. PANG. Krockar rakt i bilen framför mig...
Föraren stiger ut. Förargad. Jag försöker behålla lugnet och säger att vi ska förflytta oss till en busshållsplats 100m framför, så vi inte förhindrar trafiken.
Vi flyttar oss... Kvinnan, en finsk sådan är arg. Kräver pengar i handen eller så ringer hon polisen... Orkar inte berätta allt där emellan. Men polisen blev tillkallad. Ansåg att det inte var några stora skador - och föreslog att vi sinsemellan skulle komma överrens om vad som skulle göras.
Men hur kommer man överrens med någon som för det första pratar ett annat språk än jag? Och ännutill är mycket arg och stor på sig? Hur kan man diskutera med en sådan? Jag själv står där. Försöker andas djupt, inte gripas av panik. Försöker förgäves hålla tårarna tillbaka. Men icke.
Jag har alltid tvivlat på min körförmåga. Har varit rädd att sätta mig framför ratten.
Kan inte direkt säga att det förbättrades nu
Anklagar mig själv för att inte hinna reagera i tid. Jag blev ju lärd att inte låta brand- eller polisbilar störa mig i trafiken. Men ändå greps jag av panik för att jag kände mig ivägen.
Nä usch... vill aldrig vara med om detta igen.
Ingen skadades. Jävligt tur!
Men jag är skadad psykiskt. Kommer aldrig kunna förlåta mig själv för detta misstag. Kommer börja tvivla på min körförmåga ännu mera. Kommer hata mig själv för att jag inte var mera uppmärksam.
Ligger och bäddar in mig varmt. med täcket runt mig och massor med kläder, fryser ändå så jag skakas. Försöker andas djupt och ta det lugnt. Dricker mycket saft. Gråter...
Vill bara att någon ska krama om mig.
Vet att detta är något som sker vem som helst. Att jag inte borde ta det personligt. Att det inte är någon stor sak. Pappa hjälper mig med försäkrings grejjerna och jag behöver inte göra mycket. Men det tär på mig.
Jag hatar att göra misstag. Hatar att vara den som råkar ut för något.
Nä nu ska jag dricka mera av mammas underbara äppelsaft och hoppas på att jag snart lugnar ner mig.
